Vaken Blogg

Jag gör det för min skull. Jag gör det för mina nära och käras skull. Jag gör det för mänskligheten. Att fortsätta mitt liv genom att anpassa mig efter andras önskemål, bära skuld som inte är min och känna otillräcklighet hjälper verkligen ingen och är inte värt det.

Länge har jag försökt kombinera att följa min sanning och samtidigt göra det som jag tror omvärlden förväntar sig av mig och kommit fram till att det är en omöjlig ekvation som inte bidrar till något gott för någon. Jag har kommit till den punkt då jag också inser att om jag vill göra verklig skillnad för världen får jag börja hos mig själv. Och för att börja hos mig själv behöver jag förstå att jag faktiskt kan göra skillnad, att vi alla kan och att vi till och med besitter en kraft att skapa mirakler. Vi är ämnade för något mycket större.

Jag har egentligen alltid vetat inom mig att jag kan skapa det liv jag längtar efter och mer därtill, men jobbat i ständig uppförsbacke i ett samhälle som matat oss med jante och förtryckt vår tro på att vi förtjänar ett lyckligt liv. Jag har gjort många ”utbrytningsförsök” och ibland kommit en bra bit på väg men till slut tvingats backa då tron på mig själv sviktade och jag till och med upplevde rädsla för någon form av bestraffning för att jag vågade kliva fram. Eftersom vi alla mer eller mindre är fostrade i självförminskandets anda har vi också varit snabba att förtrycka varandra, många gånger kanske i all välmening för att skydda dem vi älskar.

Men den här gången är det annorlunda för mig. Jag har egentligen sedan länge stängt självförminskandets dörr bakom mig och tagit beslutet att pröva något nytt. Mitt gamla sätt att fungera är uppenbarligen inte lösningen. Jag har sökt svaren i det yttre men det har helt klart inte hjälpt. Den illusionen är förverkad. Då återstår egentligen bara en väg, att söka svaren inom mig, i den verklighet som varit förtryckt, och istället börja belysa och lyfta den och utforska dess möjligheter.

Den här gången har jag lovat mig själv att stå upp för min sanning oavsett vad omvärlden försöker tvinga på mig, en omvärld som varit kontrollerad av narcissistiska krafter, det vill säga krafter som inte har mitt och människors bästa för ögonen. Mitt främsta vapen nu är insikten att en narcissist lever och kontrollerar sitt offer genom rädsla. Om jag då väljer att inte ge narcissisten sitt ”levebröd” så har han inget att komma med. Vad gör en narcissist då? Jo, han hittar första bästa väg ut därifrån. Jag är inte längre intressant. Med andra ord så ligger makten hos mig.

Att stå upp mot en narcissist innebär att jag gör upp med alla tvivel på mig själv. En narcissist tar lillfingret om han kan så jag behöver stå på mig och sätta en glasklar gräns, hur rädd jag än är. Jag minns en situation jag var med om för många år sedan då jag visste vad jag hade att göra men var livrädd att tappa bort min röst i situationen. Den gången minns jag att jag repeterade, ja hamrade in, orden jag hade att säga i förväg, så när det väl var dags behövde jag inte längre tänka utan bara agera. Jag var livrädd men lurade min rädsla genom att sluta tänka och istället bara agera. Jag gjorde det och vet att jag kan göra det igen.

Och vad handlar det om den här gången? Vad är det jag ska möta och göra upp med? Jo, den här gången handlar det om oss alla. Det handlar om att vi människor, som kollektiv, har nått en punkt då vi är tvingade att göra ett val mellan att låta rädslan styra eller att kliva in i vår kraft.

I grunden ser jag det som att vi människor har fått en gåva och en möjlighet att hitta tillbaka till vår tro på oss själva och förmåga att skapa allt det vi längtar efter, men det är inget som bara blir serverat åt oss. Vi måste själva, var och en, göra valet att stå upp för det vi tror på och därmed utmana våra rädslor.

I takt med att jag släpper rädslans grepp och inser min makt över mitt liv kan jag allt mer se äventyret och den kittlande lusten i resan. Vet att något större ligger och väntar på mig och det vill jag verkligen inte missa.

/ Johanna 🧡