Skiftet sker i mig
Huvudvärk som lurar i bakgrunden. Vad är det som nu vill ut? Möter känslan. Reflexen säger mig att jag vill springa därifrån för att slippa. Men jag står kvar. Andas och säger till mig själv att det är bara en känsla. Jag har verkligen inte lust att gå tillbaka in glömskan. Tror inte ens att jag kan det längre men reflexen att springa och gömma mig går att ta på.
Minnesbilder och fragment från mitt förflutna radar upp sig för mitt inre öga, som det gjort en tid nu. Det är minnen förknippade med skuld och att jag ska ha gjort något fel. I min värld var allt det som var jag fel. Vet att min dom mot mig varit hård. Jag vill fly från känslan.
Men något i mig vet att jag kan bli fri från det fängelse jag skapat åt mig. Något i mig vet att det är en dom jag lagt på mig själv och som jag inte behöver bära. Så jag står kvar i den obekväma, och bitvis smärtsamma, känslan. Jag står kvar. Vet att jag rider igenom den tids nog, så länge jag står stark i mig.
I det skede jag nu befinner mig i livet går hela mitt fokus till min inre process. Jag vet att det måste vara så. Jag vet att det är vägen om jag vill åstadkomma verklig förändring. Jag står kvar i mig hur lång tid det än tar. Det är nu det händer. Jag står kvar för jag vet att jag kommer igenom.
Jag har fått glimtarna. Jag har smakat på känslan av frihet. Jag ser att jag kan skapa förändringen. Jag gör det för mig, för mina nära och för mänskligheten. Jag står kvar oavsett vad som kommer till mig. Även om rädslan vill få mig att springa därifrån står jag kvar i känslan, för jag vet att den bara är en illusion. Den är ”The Matrix” och jag kan besegra den, i mig. Sanningen är att det är enda sättet att besegra den. Skiftet sker i mig. / J