Jag vill ju vidare
Så ja, frukost i magen och uppe på spåret igen. Morgonen var lite uppförsbacke men vad har jag för annat val än att bara fortsätta gå? Börjar bli slitna ord men fortfarande lika sanna. De allt längre stunderna av ljus och kraft påminner mig om att jag är på rätt väg.
Det kommer till mig i form av inre bilder, tankar och även budskap speglat i det yttre, om att välja ensamheten och varför. Det lättar på bördan inom mig att bli bekräftad i varför jag är just här och just nu. Jag ser arbetet och framstegen jag gör med att vända skeppet till att gå inåt och hämta svaren i mig. Det är ovant, stundvis skrämmande och kräver mycket tillit då jag får navigera på känslan när jag helst skulle vilja ha facit i hand i fysisk form. Men så är det. Jag bygger min tillit, programmerar om och vänjer mig längs vägen.
Jag vet så väl varför min resa ser ut som den gör just nu, i det här skedet av mitt liv. Det är för att inte lura mig att gå i fällan att tro att andra är svaret på mina lösningar. Jag vet så väl mönstren som följer med det beteendet, besvikelsen när jag om och om igen hamnar i samma gamla återvändsgränd. Jag hoppas och fångar varje liten ljusglimt, skapar de själv ibland för att det ska passa min bild av den verklighet jag vill vara i, men nu låter jag mig inte luras längre. Är trött på att se hur historien upprepar sig om och om igen. Ansvaret är helt och hållet mitt att ta mig ut ur den oändliga följetången.
Jag vill ju vidare. Så enkelt är det. Och då får jag göra jobbet som krävs. Så jag gör det och får uppleva glädjen, kraften, styrkan och ljuset när jag övervinner mig själv. Innerst inne vet jag ju den kraft jag, och varje människa, har tillgång till. / J