En ny värld
Det gick snabbt. Som från ingenstans växte en klump i halsen och jag kände det som att jag ville börja gråta. Kanske kom det några tårar. Sen såg jag bilden inom mig tydligt. Ska försöka beskriva den i ord.
Jag såg det jag tolkar som det stora världsmedvetandet, som en gigantisk manet till formen, en ny värld. Sen såg jag som små kokonger som hängde likt droppar från den stora maneten. I kokongerna levde vi människor våra liv omedvetna om det större medvetandet som vi var kopplade till. Den här gången var det min tur att lämna kokongen.
Allt gick så snabbt, som av sig självt. Klumpen i halsen. Några tårar. Såg händer och armar som kom till min hjälp att ta mig upp ur min trånga värld, även om det var jag som gjorde det mesta jobbet. Väl ute såg jag kokongen sluta sig igen, släppa och försvinna. Jag stod ute i den nya världen. Allt var mycket större, ljusare, luftigare. Jag kunde andas. Kände ingen rädsla utan bara ett lugn, en trygghet.
Även om jag inte klart kunde urskilja individerna omkring mig så kände jag att de fanns där. Vi var många. Jag var inte ensam.
Långt därborta såg jag en öppning i berget, som en stor ingång till ett slott. Jag såg ljus flöda ut genom öppningen och visste att jag var på väg dit. Samtidigt hade jag inte bråttom utan ville för stunden bara finnas i det öppna, i lugnet, i förvissningen om att jag var trygg. Jag visste att jag skulle veta när det var dags att fortsätta. / J