Stark utan att vika
Att kliva fram och vara jag känns både nytt, ovant och skrämmande. Det fanns ju en orsak till att jag en gång drog mig tillbaka. Jag har varit beroende av andras godkännande av mig och nu är det tid att lära om. Jag godkänner mig. Ingen annan.
Det har varit en reflex att skanna av min omgivning. ”Vad ska de tänka om mig? Gjorde jag fel nu? Gjorde jag någon besviken?” Det kräver en hel del att programmera om men jag gör framsteg varje dag. Med lite tålamod så kommer jag dit. Jag vet en sak och det är att jag aldrig ger upp hur svårt och hopplöst det än kan kännas i stunden. Jag reser mig alltid upp igen.
Att rädda mig räddar per automatik andra. Jag behöver påminna mig om det för att inte placera mig i ”de egoistiskas fack”, de ”hemska människorna”, de som får ”skämmas” över sig själva för att de inte följer ”reglerna”. Ja, jag hör ju hur absurt det låter, och självutplånande, men nu är jag där, vid frontlinjen, för att utmana de krafter som jag låtit hålla mig tillbaka. Jag tar det obekväma i att stå stark utan att vika. Det är det viktigaste av allt. Resten får komma av sig självt och det gör det bara jag gör min del av jobbet.
Allt gott / Johanna